Sjolus.org

Fin skit det där

http://media.sjolus.org/play.php?vid=94

.. och för er som känner mig så vet ni att min födelsedag är helt sjukt obetydlig för mig. Men för många av er så är ju tydligen det en ursäkt för att ge bort tuffa, dyra saker. Och vem är jag att inte muntra upp er till det? På senaste tiden har jag fått feta cravings efter en laptop, och då specifikt en Macintosh av vilken sort som helst. Macbooken är liten och sjukt söt, så en vit sådan vore helt galet najs. I övrigt behöver jag typ elvisp och vattenkokare egentligen, men jag har ingen plats att ställa dom på, så jag bangar nog på att önska mig dom på riktigt. Dels för att jag inte har plats för dom, och dels för att jag inte skulle använda dom tillräckligt för att det skulle vara värt.

Macbook. Ge mig. Nupåengång

Jag tror rätt bestämt att det flyger så galet mycket saker genom mitt huvud nu att jag knappt vill vara med längre. Ena sekunden flyger jag iväg åt det ena hållet, andra sekunden åt ett annat håll och den tredje sekunden går jag tillbaka till det första hållet, varpå det första hållet inte riktigt såg ut som det brukade. Med det i sinnet går jag iväg till ett nytt håll, där allt går precis som jag vill och allt verkar fungera strålande. Tills jag börjar TÄNKA på det första och andra hållet igen. Ingen interaktion behövdes utom min egen för att jag skulle fucka upp allt i mitt huvud, och nu vet jag inte alls vad jag vill längre.

I verkligheten är det typ tre vägar till, med typ åtta förgreningar på varje väg därefter och mina svängningar fram och tillbaka har varit många, många fler. Svängningarna har den senaste tiden visserligen börjat svänga lite extra länge åt ett speciellt håll, men som vanligt så tvekar jag. Som vanligt så börjar jag tveka riktigt mycket när jag börjat tro att det går riktigt bra. För just nu är det så det känns, det går alldeles för bra, jag får alldeles för mycket som jag vill och alldeles för många av mina önskningar uppfylls.

Det får låta som ett välfärdsproblem bäst det vill, men det skapar tvivel. Vem försöker jag lura? Inte sjutton är det väl så att jag kommer lyckas den här gången heller? Eller?

Så här långt kanske många tänker, men frågan inte hur många tänker, utan hur jag tänker. Som många av er vet är jag ganska självdistanserad och tänker ofta många, många led längre än vad jag egentligen kanske borde göra. Men nu ska ni få er en extra sinnesflätare. Förbered er mentalt på att få hänga med i mina underbara överdrivet självdistansierade tankegångar en gång för alla.

Det tänkandet, det att jag inte kommer lyckas eftersom jag inte lyckats hittills, är inte det lite destruktivt? Jodå, visst är det, att tänka negativt, att anta att något kommer gå åt helvete, det bidrar ofta också till att det faktiskt går åt helvete. Hit kanske många av er tänkte, men det slutar inte här.

Eftersom jag faktiskt vet om att det fungerar så, att negativt tänkande skapar en negativ trend som till slut slutar i undergång, eftersom jag vet om det, borde inte det få mig att komma ur den trenden eller i varje fall få mig att tänka till?

Jovisst tänker jag till, men då kommer istället tanken angående att jag överanalyserar allting. Överanalyser och seriösa diskussioner med sina (i alla fall nuvarande) drömmars mål leder lätt till att motparten också överanalyserar och flyr i skräck. Ännu ett led i tänkandet. Nu kommer nästan twisten också.

Allt det här, den enda stora, feta flätan med tankar grundar sig på att jag inte lyckats än. Bara för att jag inte ännu lyckats med något så börjar jag oroa mig för att jag kanske lyckas den här gången. Vad är det för oro egentligen? Oro för att lyckas, jo jag tackar ja. “Åh nej, jag kanske inte slutar som ett gråtande, skakande vrak den här gången”.

Grattis för fan Johan, grattis på logiken. Så mycket för titeln ‘Retorikens Mästare’. Snarare idiotins mästare, om något.

Jodå, nog bytte jag tema igen alltid. Varför inte liksom?

Har ni något emot den kan ni antingen ta något vasst och sätta er på det (förslagsvis en gaffel nerkörd i marken), eller skriva något gnälligt i kommentarerna.

(Stockholmarn, hör jag en ‘naturmupp’-kommentar åker du på en IP-ban, då får du FAN inte se bloggen längre )

Ja, jag antar att jag måste erkänna att jag ljugit er lite rakt upp i ansiktet. Här satt jag och berättade för er hur mycket mer jag skulle blogga nu när jag flyttat hemifrån och skulle ha hela dagarna lediga utan bättre sysselsättning än att just blogga. Saken är den att när man sitter här hemma på dagarna utan att göra något vettigt får man väldigt lite att blogga om. Vanligtvis brukar jag komma på mina bloggidéer i skolan eller när jag går ute på stan, och det har inte blivit så mycket av det senaste dagarna, haha.

Så vad tänkte jag skriva om den här gången då?
Jo, dagens komponering tänkte jag dedikera åt mina vänner, mina riktiga vänner. De få som vet i alla fall 80% av alla mina hemska sanningar. Tror faktiskt inte att någon vet precis allt, men om ni skulle slå era huvuden ihop skulle ni nog kunna slå samman iaf 99% av allt som går att veta om mig. Vissa saker är det ingen som vet, och de sakerna komma sannolikt fortsätta vara mina mörka hemligheter livet ut.

Jag tror det är bäst om jag låter bli att nämna de människorna som står mig närmst. Dels för att om jag någonsin blir fett känd och ogillad skulle de kanske bli upphittade och kidnappade för att hota mig, öh. ELLER så är det för att jag bara skulle glömma någon som skulle bli fett sårad, eller något åt det hållet. Ni som vet att ni känner mig kan ju typ känna er grymt ärade, ni som inte riktigt vet om ni känner mig, ptja, öh, surt. Ni får väl fråga eller något.

Vad försöker jag då komma fram till?
Haha, jag vet nog inte riktigt själv, allt jag vet är att mina vänner betyder helt sjukt mycket för mig. Hade jag inte haft er allihopa hade jag förmodligen inte överlevt vardagen, speciellt inte för några månader sedan. Och då överdriver jag inte. Tack till er allihopa, även om ni orsakat mig dåligt mående så är ni fortfarande bland de mest värda människor jag vet. (Nej, det är inte en av er som både står mig typ närmast och har sårat mig fett hårt, det är minst två, kanske fler ;))

Jag förväntar mig inte att ni skall finnas där, men jag är sjukt tacksam för det. Eran fortsatta existens kommer sannolikt att ta mig genom den närmaste tiden, även om jag inte träffar er fysiskt.

This blog entry is about my friends importance in general. I send out a general ‘thank you’ to all of the people out there that have to put up with me. I know some of you read this blog for giggles, even though you don’t understand jack shit of it. I want you all to know that you mean the world to me, my real friends, the ones I open up to. To thank all of you I needed to put this little note here, since some of you wouldn’t understand it in Swedish.

Kommentaruppmuntran då, hmm. Vad betyder era vänner för er? Har ni många ytliga eller få djupa eller både och? Hade ni klarat vardagen utan era vänner? Diskussion om vänner i allmänhet uppmuntras, och om ni bestämmer er för att blogga om ämnet (JA, jag uppmmuntrar er att blogga, fan, jag skulle lätt hosta era bloggar om ni vill :lol:) Så backtrack-länka till mig, bara för skojs skull.

Med minnen om svunna tider om awesomeness och hopp om en ännu bättre framtid, Peace out.