Sjolus.org

Jodå, nog bytte jag tema igen alltid. Varför inte liksom?

Har ni något emot den kan ni antingen ta något vasst och sätta er på det (förslagsvis en gaffel nerkörd i marken), eller skriva något gnälligt i kommentarerna.

(Stockholmarn, hör jag en ‘naturmupp’-kommentar åker du på en IP-ban, då får du FAN inte se bloggen längre )

Ja, jag antar att jag måste erkänna att jag ljugit er lite rakt upp i ansiktet. Här satt jag och berättade för er hur mycket mer jag skulle blogga nu när jag flyttat hemifrån och skulle ha hela dagarna lediga utan bättre sysselsättning än att just blogga. Saken är den att när man sitter här hemma på dagarna utan att göra något vettigt får man väldigt lite att blogga om. Vanligtvis brukar jag komma på mina bloggidéer i skolan eller när jag går ute på stan, och det har inte blivit så mycket av det senaste dagarna, haha.

Så vad tänkte jag skriva om den här gången då?
Jo, dagens komponering tänkte jag dedikera åt mina vänner, mina riktiga vänner. De få som vet i alla fall 80% av alla mina hemska sanningar. Tror faktiskt inte att någon vet precis allt, men om ni skulle slå era huvuden ihop skulle ni nog kunna slå samman iaf 99% av allt som går att veta om mig. Vissa saker är det ingen som vet, och de sakerna komma sannolikt fortsätta vara mina mörka hemligheter livet ut.

Jag tror det är bäst om jag låter bli att nämna de människorna som står mig närmst. Dels för att om jag någonsin blir fett känd och ogillad skulle de kanske bli upphittade och kidnappade för att hota mig, öh. ELLER så är det för att jag bara skulle glömma någon som skulle bli fett sårad, eller något åt det hållet. Ni som vet att ni känner mig kan ju typ känna er grymt ärade, ni som inte riktigt vet om ni känner mig, ptja, öh, surt. Ni får väl fråga eller något.

Vad försöker jag då komma fram till?
Haha, jag vet nog inte riktigt själv, allt jag vet är att mina vänner betyder helt sjukt mycket för mig. Hade jag inte haft er allihopa hade jag förmodligen inte överlevt vardagen, speciellt inte för några månader sedan. Och då överdriver jag inte. Tack till er allihopa, även om ni orsakat mig dåligt mående så är ni fortfarande bland de mest värda människor jag vet. (Nej, det är inte en av er som både står mig typ närmast och har sårat mig fett hårt, det är minst två, kanske fler ;))

Jag förväntar mig inte att ni skall finnas där, men jag är sjukt tacksam för det. Eran fortsatta existens kommer sannolikt att ta mig genom den närmaste tiden, även om jag inte träffar er fysiskt.

This blog entry is about my friends importance in general. I send out a general ‘thank you’ to all of the people out there that have to put up with me. I know some of you read this blog for giggles, even though you don’t understand jack shit of it. I want you all to know that you mean the world to me, my real friends, the ones I open up to. To thank all of you I needed to put this little note here, since some of you wouldn’t understand it in Swedish.

Kommentaruppmuntran då, hmm. Vad betyder era vänner för er? Har ni många ytliga eller få djupa eller både och? Hade ni klarat vardagen utan era vänner? Diskussion om vänner i allmänhet uppmuntras, och om ni bestämmer er för att blogga om ämnet (JA, jag uppmmuntrar er att blogga, fan, jag skulle lätt hosta era bloggar om ni vill :lol:) Så backtrack-länka till mig, bara för skojs skull.

Med minnen om svunna tider om awesomeness och hopp om en ännu bättre framtid, Peace out.

Mja, alltså, man har ju hört ganska hemska historier om förnedrande nollningsaktiviteter och hit och dit så jag tänkte berätta lite om den första nollningsaktiviteten på våran 2½ veckor långa nollning.

Den första aktiviteten inleddes 17.00 på eftermiddagen, och bestod dels av att studentkåren introducerade sig, vinkade och visade sig i största allmänhet. När det var genomfört visade alla områdens phaddrar sig, och man fick se vilken färg ens program tillhörde. Vi var lysande ljusgröna och en av våra phaddrar är tydligen en av diis bekanta. Inte för att jag lyckats pinpointa honom än, men man får väl höra sig runt efter nick osv antar jag

När de vinkat och visat sig kom ‘Sexmästeriet’ in och tyckte att dom såg tuffa ut. Allt spårade ur och alla studenterna började till slut garva åt dom där dom stog i sina ‘åveråler’ och solglasögon och såg stenhårda ut. När de tyckte att de sett tuffa ut nog länge slog de på våran ‘nollningslåt’ och började dansa sexigt till den. Tänk er nu alltså en linje med 20-30 pers som dansar någon random ful dans till temat från Austin Powers. Känner ni er inte helt GALET förnedrade?

När de dansat klart och förklarat att det minsann var dom som anordnade alla ‘Phester’, och att deras ‘Phester’ var tuffa. Därefter tog våra phaddrar tag i den första riktiga aktiviteten. Den bestod av att vi skulle göra våran ‘nollebricka’. På den skulle vi rita en nolla med jättenoggranna mått och på baksidan skulle vi rita ett fint rutmönster där phaddrarna och sexmästeristerna skulle kunna utdela poäng om de så önskade.

Denna aktivitet pågick i drygt 1½h, och gång på gång såg man hur folks nollebrickor nekades och hur de blev hemskt förudmjukade när allt var så himla fel. När tiden var kommen för mig att visa upp min bricka för en phadder fick jag kommentaren att ‘Ditt namn står med för tunn text’. Jag grät i en timme för att jag blivit så hemskt dissad, fyllde i mitt namn och visade upp den igen och fick den godkänd.

När detta var avklarat gick vi till vår första kårphest. Ölen kostade 20 kronor styck och sällskapet var grymt trevligt. Nya bekantskaper knöts och vi hade roligt i några timmar tills min magkatarr kickade på något helt hysteriskt, varpå vi istället drog hem. Jag däckade efter en timmes internetlurkande, trött och full som fan.

Måste säga att jag aldrig känt mig så förudmjukad i hela mitt liv. Vi fick skratta åt sexmästeristerna, vi fick rita fula brickor, och vi fick svinigt billig alkohol. Hemsk upplevelse, verkligen.

Jag är chockad.

Bussarna går en gång i timmen. LOKALBUSSARNA. STADSBUSSARNA!
Helt seriöst, det är helt stört. I Karlstad går dom ju för fan hela tiden.

Det är ju faktiskt så att man tar och klassar det som i-landsproblem, men alltså, jävlar vad illa

Och vissa bussar går inte ens på söndagar.
Det är fysiskt omöjligt att ta sig till Överby Köpcenter med buss på söndagar. Det finns, och det är öppet, MEN INGEN KAN TA SIG DIT!

Ptja, såhär dåva.
Jag missade att blogga igår, ni får ursäkta.

Kom fram till Trollhättan strax efter lunchtid, hämtade ut nycklarna och insåg att lägenheten var ungefär åtta ljusår mindre än vad jag ursprungligen hade trott. Därmed fick min kära flyttfirma (Familjen) vända hem igen med ungefär hälften av allt avlastningsutrymme jag hade. Exempel på dessa är min bokhylla och min byrå. Dock så hade lägenheten redan fasta hyllor lite överallt på väggarna, så det skall nog lösa sig till slut.

Just nu har jag packat upp allt utom böcker och dvd+cd-skivor. Alla övriga möbler är på plats, inklusive mitt 2,20 breda skrivbord, min underbara typiska tonårssoffa och mitt köksbord med tillhörande stolar. Alltihopa från Ikea <3

Man får ju inte glömma min underbara lilla serverpark som drar en bra bit över 500W Där Noah, Abraham, Judas, Moses och Jesus lever livet Nu slipper jag höra allting när jag ska försöka sova också, eftersom jag inte längre har datorerna i sovrummet. Nu står de längst in i hörnet i ‘köket’ (Vardagsrummet) och surrar där istället.

Jag lagar mat, jag diskar efter mig, jag lägger tvätt i min tvättkorg och jag städar efter mig. Jag plockar vuxenpoäng precis hela tiden. Minuspoängen på den fronten kommer väl när jag fortfarande smsar frekvent dygnet runt, sitter vid datorn varje ledig stund jag får och lyssnar på hög musik.

Jag får väl ta den smällen antar jag
Om ni vill något är det bara att hojta till någonstans, ni vet ju var jag finns, typ.