Sjolus.org

Jag tror rätt bestämt att det flyger så galet mycket saker genom mitt huvud nu att jag knappt vill vara med längre. Ena sekunden flyger jag iväg åt det ena hållet, andra sekunden åt ett annat håll och den tredje sekunden går jag tillbaka till det första hållet, varpå det första hållet inte riktigt såg ut som det brukade. Med det i sinnet går jag iväg till ett nytt håll, där allt går precis som jag vill och allt verkar fungera strålande. Tills jag börjar TÄNKA på det första och andra hållet igen. Ingen interaktion behövdes utom min egen för att jag skulle fucka upp allt i mitt huvud, och nu vet jag inte alls vad jag vill längre.

I verkligheten är det typ tre vägar till, med typ åtta förgreningar på varje väg därefter och mina svängningar fram och tillbaka har varit många, många fler. Svängningarna har den senaste tiden visserligen börjat svänga lite extra länge åt ett speciellt håll, men som vanligt så tvekar jag. Som vanligt så börjar jag tveka riktigt mycket när jag börjat tro att det går riktigt bra. För just nu är det så det känns, det går alldeles för bra, jag får alldeles för mycket som jag vill och alldeles för många av mina önskningar uppfylls.

Det får låta som ett välfärdsproblem bäst det vill, men det skapar tvivel. Vem försöker jag lura? Inte sjutton är det väl så att jag kommer lyckas den här gången heller? Eller?

Så här långt kanske många tänker, men frågan inte hur många tänker, utan hur jag tänker. Som många av er vet är jag ganska självdistanserad och tänker ofta många, många led längre än vad jag egentligen kanske borde göra. Men nu ska ni få er en extra sinnesflätare. Förbered er mentalt på att få hänga med i mina underbara överdrivet självdistansierade tankegångar en gång för alla.

Det tänkandet, det att jag inte kommer lyckas eftersom jag inte lyckats hittills, är inte det lite destruktivt? Jodå, visst är det, att tänka negativt, att anta att något kommer gå åt helvete, det bidrar ofta också till att det faktiskt går åt helvete. Hit kanske många av er tänkte, men det slutar inte här.

Eftersom jag faktiskt vet om att det fungerar så, att negativt tänkande skapar en negativ trend som till slut slutar i undergång, eftersom jag vet om det, borde inte det få mig att komma ur den trenden eller i varje fall få mig att tänka till?

Jovisst tänker jag till, men då kommer istället tanken angående att jag överanalyserar allting. Överanalyser och seriösa diskussioner med sina (i alla fall nuvarande) drömmars mål leder lätt till att motparten också överanalyserar och flyr i skräck. Ännu ett led i tänkandet. Nu kommer nästan twisten också.

Allt det här, den enda stora, feta flätan med tankar grundar sig på att jag inte lyckats än. Bara för att jag inte ännu lyckats med något så börjar jag oroa mig för att jag kanske lyckas den här gången. Vad är det för oro egentligen? Oro för att lyckas, jo jag tackar ja. “Åh nej, jag kanske inte slutar som ett gråtande, skakande vrak den här gången”.

Grattis för fan Johan, grattis på logiken. Så mycket för titeln ‘Retorikens Mästare’. Snarare idiotins mästare, om något.