Sjolus.org

Åh, den hade jag inte hört på hur länge som helst, credz till Batte för den.

Acceptable In The 80\’s

Den senaste helgen har bestått av jag vet inte hur mycket nostalgitrippar som helst, med både klassiska låtar såsom DJ Satomi - Castles In The Sky och Peaches - Rosa Helikopter och sällskap i form av Johan Nordling och Max Patzauer, mina pilska, men glada homosexuella vänner. De utnyttjade min gästfrihet och lånade min lägenhet som hembas för sina klättringsuflykter under helgen och bjöd på några fler än ett skratt i minuten. Har inte haft så roligt på ett tag faktiskt, tacksam över att de kom och våldgästade, och jag antar att jag kommer få sota för att jag helt sonika skrev att de var homosexuella, då en stor andel av mina läsare inte läser mer än första meningarna i det första stycket.

Den senaste helgen har på ett mer ickefysiskt plan varit lugnande också, och jag känner att det där underlaget jag själv hade ryckt undan häromdagen ganska sakta lade sig på plats igen, och jag står nu ganska fast med båda fötterna på det. Vi får väl antagligen se när det försvinner igen. För det gör det, annars vore det ju inte jag, eller hur?

För er som klagat på bloggtorkan har den sin enkla förklaring i att Eve Online tagit upp större delen av min lediga tid den senaste tiden. Eve Online och forumet jag driver tar helt klart mer fritid än något annat i mitt liv just nu, på gott och ont. Mest gott just nu dock

Förvänta er inte jättefrekventa uppdateringar, då det hänger helt på hur mycket ledig tid jag har, och som jag sagt tidigare är det inte så fasligt mycket. I övrigt leker livet så gott som det går. Jag sover, äter, bajsar, går i skolan och spelar dator. Det är ungefär allt jag gör. Däremellan någonstans går jag och handlar också, då det blir svårt att äta något annars. Min kost är väl varierad, fast jag dricker en del Cola. Vill fortfarande inte lägga upp bilder på lägenheten, då den inte är riktigt klar än. Det saknas gardiner och takbelysning i vardagsrummet och detsamma i sovrummet, så det är fortfarande en steril känsla över hela lägenheten. Duschdraperi saknas i badrummet, vilket gör duschakten helt absurd. Vet inte om ni inser vilken störd känsla det är att se sig själv duscha :’D 

Det går bra i skolan, tycker jag själv i alla fall, och högskolemiljön passar mig som hand i handske. Jag går på föreläsningar och tycker mig vara en engagerad och frågvis student. Tjofaderittan ledsyn, nu ska jag sluta vara så jävla självgod och gå och lägga mig istället, så att jag orkar gå på morgondagens förmiddagsföreläsning.

Godnatt

För en gång skull vet jag vad jag vill, och som en ovanlig krydda i mitt vanligtvis miserabla liv ser det lovande ut. Väldigt, väldigt lovande till och med. Man får väl hålla tummarna antar jag.

Jag tror rätt bestämt att det flyger så galet mycket saker genom mitt huvud nu att jag knappt vill vara med längre. Ena sekunden flyger jag iväg åt det ena hållet, andra sekunden åt ett annat håll och den tredje sekunden går jag tillbaka till det första hållet, varpå det första hållet inte riktigt såg ut som det brukade. Med det i sinnet går jag iväg till ett nytt håll, där allt går precis som jag vill och allt verkar fungera strålande. Tills jag börjar TÄNKA på det första och andra hållet igen. Ingen interaktion behövdes utom min egen för att jag skulle fucka upp allt i mitt huvud, och nu vet jag inte alls vad jag vill längre.

I verkligheten är det typ tre vägar till, med typ åtta förgreningar på varje väg därefter och mina svängningar fram och tillbaka har varit många, många fler. Svängningarna har den senaste tiden visserligen börjat svänga lite extra länge åt ett speciellt håll, men som vanligt så tvekar jag. Som vanligt så börjar jag tveka riktigt mycket när jag börjat tro att det går riktigt bra. För just nu är det så det känns, det går alldeles för bra, jag får alldeles för mycket som jag vill och alldeles för många av mina önskningar uppfylls.

Det får låta som ett välfärdsproblem bäst det vill, men det skapar tvivel. Vem försöker jag lura? Inte sjutton är det väl så att jag kommer lyckas den här gången heller? Eller?

Så här långt kanske många tänker, men frågan inte hur många tänker, utan hur jag tänker. Som många av er vet är jag ganska självdistanserad och tänker ofta många, många led längre än vad jag egentligen kanske borde göra. Men nu ska ni få er en extra sinnesflätare. Förbered er mentalt på att få hänga med i mina underbara överdrivet självdistansierade tankegångar en gång för alla.

Det tänkandet, det att jag inte kommer lyckas eftersom jag inte lyckats hittills, är inte det lite destruktivt? Jodå, visst är det, att tänka negativt, att anta att något kommer gå åt helvete, det bidrar ofta också till att det faktiskt går åt helvete. Hit kanske många av er tänkte, men det slutar inte här.

Eftersom jag faktiskt vet om att det fungerar så, att negativt tänkande skapar en negativ trend som till slut slutar i undergång, eftersom jag vet om det, borde inte det få mig att komma ur den trenden eller i varje fall få mig att tänka till?

Jovisst tänker jag till, men då kommer istället tanken angående att jag överanalyserar allting. Överanalyser och seriösa diskussioner med sina (i alla fall nuvarande) drömmars mål leder lätt till att motparten också överanalyserar och flyr i skräck. Ännu ett led i tänkandet. Nu kommer nästan twisten också.

Allt det här, den enda stora, feta flätan med tankar grundar sig på att jag inte lyckats än. Bara för att jag inte ännu lyckats med något så börjar jag oroa mig för att jag kanske lyckas den här gången. Vad är det för oro egentligen? Oro för att lyckas, jo jag tackar ja. “Åh nej, jag kanske inte slutar som ett gråtande, skakande vrak den här gången”.

Grattis för fan Johan, grattis på logiken. Så mycket för titeln ‘Retorikens Mästare’. Snarare idiotins mästare, om något.

Ptja, idag var det studiedag, så jag slapp gå upp i tid. På något magiskt sätt fick jag ändå sova ~6h, vilket var förvånansvärt skönt. Vissa saker hänger kvar trots att jag fick sova länge, men jag orkar inte rota tag i det.

Jag har inte gjort något produktivt över huvud taget idag, alls. Jag har spelat, kollat på hela första säsongen av Scrubs igen. Jag älskar den serien, och om det finns någon i närheten av mig som är på att köra ett race med den serien bangar jag inte på en heldag med detta underbara program, jag svär <3

Känner på mig att det kommer bli sent ikväll också, älskar vi inte alla saker som ligger och gnager i bakhuvudet? Men nej, jag har lovat mig själv att det skall ligga där bak, så då får det allt ligga kvar där, ett bra tag till, ett riktigt bra tag. Det är allt som allt för det bästa, det är så jag fått det berättat för mig i alla fall. Så jag kör på det, som vanligt, det jag får berättat för mig. Naiv som vanligt.

Ptja, dagen började lite halvkasst med att jag inte vaknade ordentligt, eftersom jag sovit oerhört konstigt och dåligt. Som vanligt den senaste tiden. När jag väl kom ut utanför dörren fem minuter över halv hade Magnus avlägsnat sig från uppfarten och åkt hemifrån. Detta innebar att jag blev tvungen att gå de långa två kilometrarna till busshållplatsen (stackars )

När jag kom fram till skolan genomled jag morgonens fasansfulla fysiklektion, varpå jag tänkte “Nä, nu orkar jag inte med mer, jag packar allt jag behöver för att jobba massa hemma och åker hem”. Jo, sagt och gjort, jag packade grejerna, gick till busshållplatsen… och där tog det slut. För någon buss gick det inte inom över en timme. Då valde jag att stanna kvar i skolan istället.

Så vi satt i den dåliga VD-salen, som inte har datorer, och bara satt. Satt där och lyssnade på musik ett tag. Efter en stunds stillasittande blev det lunch. Den bestod av läskiga biffar som inte många tyckte om, och potatisar lika hårda som sten.

Därpå var det dags för den alltid så omtyckta religionslektionen (Faktiskt, jag gillar religionen, det är riktigt intressant i många lägen), varefter jag och mina klasskamrater gled iväg till Programmeringslektionen. Åh, vad jag avskyr Programmering C, det är helt löjligt töntigt vad jag avskyr det. Verkligen.

Kvällen har bestått av lite Turok, lite American Dad och lite The Simpsons. Funderar på att lägga mig i sängen och försöka sova, vi får se hur det går med det sistnämnda.

Godnatt

A bus? Yes, a bus. Only one person know about that, and it’s not even funny, but I have to put something here, seeing as I’m not allowed to care.

Jo, eh, jag vaknade ännu en gång alldeles för sent på morgonen, den här gången har jag turen att klara resan till skolan tack vare att Magnus jobbar i Säffle två dagar i veckan, då åker han ~7. Så jag väckte just mamma och påminde henne om att klockan var 07.30, eftersom det blir hon som skjutsar oss den här morgonen

Jag sitter och lyssnar på P3, där dom skickar Sångogram till folk på morgonen. Stackars människor som blir väckta av två trubadurer som försöker sig på en akustisk version av någon Beyonce-låt. Satans skrovel är vad det blev

Näe, nu ska jag nog faktiskt, som titeln tyder, springa upp och äta frukost, så att jag inte missar mammas skjuts också

Either it’s natural or it’s not there.