Den som väntar på något gott.. I guess.

C2C - DMC 2003

C2C - DMC 2004

C2C - DMC 2005

Och åh, på fredag åker jag till phlikkahn, mhm. Mwöh <3

De tillfällen jag saknar inspiration att skriva om något med minsta lilla antydan till substans brukar det falla ut i ett evigt klagande och gnällande angående min livssituation. Då de senaste veckorna inte varit fyllt med annat än ett jävla velande, ojande, klagande, gnällande och, sist men motsatsen till minst, kärlek, tänker jag blogga om den sistnämnda. Den senaste lördagen var fylld med denna underbara känsla, starkt ackompanjerad av retarderade mängder lycka och glädje, och då det faktiskt dessutom ackompanjeras av en ytterst, YTTERST viktig vändning i mitt liv tycker jag att ni förtjänar en uppdatering. Jag ber i förväg om ursäkt för eventuella glädjetårar som spills och för er eventuellt viktiga tid jag slösat bort genom att få er att läsa allt detta, men det är ett val ni själva gjort, läs om ni vill.

“Vänta nu, skrev han verkligen kärlek?” “Johan, blogga om kärlek, en känsla?” “Johan, bryta sitt eget löfte och öppna upp sitt hjärta för bloggen, än en gång?”

Ja, det skrev jag. Ja, det ska jag, och ja, jag ska försöka att inte gråta. (Ey, ironi någon?)

Efter några dagars planering inför lördagen sitter jag på bussen på väg in till Sveriges sämsta ursäkt till storstad (Mer om detta i en senare post, håll inne med era flames angående denna kommentar tills den posten anländer, jag utlovar utförliga möjligheter att smutskasta mitt namn för min åsikt i en annan post.) Dagarna innan detta hade min underbara magkatarr varit explosiv av smärta, mitt sedvanliga överanalyserande av allting hade gått på högvarv och min sömn hade i princip varit obefintlig. Men denna natt hade jag sovit drygt 8 timmar, min mage var helt lugn och sansad och mitt överanalyserande hade på något sätt stannat av.

Jag gick av bussen med mod i sinnet och när jag stått och irrat runt en stund ute på det så kallade “busstorget” (Jag har alltså aldrig varit i Göteborg förut, utöver den gången jag gick från centralen till en ful, legoliknandebyggnad och tillbaka, och den gång jag gick till en polares lägenhet och tillbaka. Han bodde “någonstans på Ullevi”, vilket betyder ungefär “blablabla” för mig) då mitt lokalsinne för hålan (Än en gång, hold your breath)  är inte sådär jättevälutvecklat ännu) utan att få syn på flickan (!) jag hade stämt träff med, på platsen där vi hade stämt träff, gick jag istället lite panikartat in i centralstationen för att försöka lokalisera var jag var, för att slunga iväg ett panikartat sms med “HJÄLP, VAR ÄR JAG?” i. Hann inte ens skriva “HJÄ” innan jag såg henne, ståendes precis innanför dörrarna. Angelica, den söta fröken Angelica stod där och mötte mig med värme i blicken.

Ni må tycka att det låter ytterst klyschigt, och ni kommer ha jävligt rätt, för det är det. Men jag ser inget fel i att få uppleva de här klyschorna, att få uppleva allt det här var som den skänk från ovan jag behövt ett bra tag.

Ett av eftermiddagens mål var att införskaffa en jacka åt undertecknad, så med Angelica i spetsen drog vi oss till en av stadens drygt 800 Stadiumbutiker. Väl där gör jag mitt bästa för att undvika idioti i stil med “Åh, jag köper en jacka för 4,5k såhär i vintertider, fan vad värt” eller “Ey, en jacka lika tjock som en plastpåse, gryyymt” och väljer snabbt och smidigt ut en Everest-jacka som faktiskt ser förvånansvärt fräsch ut på mig (Jag klär inte i jackor vanligtvis, men den här var mysig, och snyggig (JA, JAG SKREV SNYGGIG, STFU)

När jag inhandlat den sköna och varma jackan från sagda Stadiumaffär ger vi oss ut på jakt efter varenda skobutik som finns. Sagt och gjort, vi lurkar igenom drygt 10 skoaffärer helt fruktlöst. Då jag, som många av er vet, sedan sommaren 06 är helt fast i Vans-träsket fanns inget annat alternativ, men inte en endaste butik hade detta märke på lager. Jag och Angelica konstaterade att det uppenbarligen inte var säsong för dessa skor, så vi gav oss efter en bra stunds letande och en stunds finnande av lämplig plats för inköp av Yoggi (Min eviga livsdryck) istället ut på upptäcksfärd i Göteborgs kollektivtrafik.

Nu vet jag inte riktigt hur mycket upptäcksfärd det var för Angie (Yeah, vi kan skriva så istället, det är lite katschigare), då hon faktiskt bor i staden, och längs den väg vi åkte, men mjah, ändå. För mig var det ett äventyr att åka spårvagn. Detta hemska sätt att valla folk från plats till plats borde verkligen förpassas till tippen, tvi. Högljutt, omysigt och fult är vad det är. Nu kunde jag väl inte riktigt lägga värderingen “omysigt” i det sällskapet jag var, men ja, nej, spårvagnar är verkligen inte min kopp te, inte i form av storstadsförflyttning i alla fall.  Vi åkte ut mot Hisingen, random söt sightseeing förbi Eriksberg och random SVT/SR-hus, varpå vi stannade på någon halvball knutpunkt och bytte till buss, och åkte inåt stan igen. Under resan pratade jag på, som jag brukar med folk jag tycker om, men jag kände mig ändå inte ansträngd. Det var en skön känsla :]

När vi anlänt tillbaka i centrala Göteborg började det knorra i både min och Angies mage, varpå vi ytterst hastigt beslutade att det var dags att konsumera föda. Vi satte oss på ett random fik Angie själv rekommenderade, jag valde att beställa in en varm ost- och skinkpanini som knappt var av denna värld, jisses så gott. Under måltiden sprang en skrämmande unge helt utan vett och sans i kroppen runt omkring under/runt oss och alla andra gäster och skrämde livet ur halva stället. Tänk er en nyfiken unge, utan några som helst svenska förbehållsregler som bara sprang omkring och lyfte på lock till sockerburkar, sneglade ner i folks glas och bara sprang folk tätt runt fötterna. Läskigt och underhållande på en gång. Jag blev ytterst demaskulinerad när Angie betalade för fikanotan dock, man känner sig lite omanlig då ._.

När vi suttit en stund och pratat på fiket, konsumerat vår föda och suttit och sett allmänt söta ut mot varandra beger vi oss iväg mot Bergakungen (SF-biograf, kul namn, lol) för att hämta ut de biljetter Angie bokat till filmen Mirrors. Då det fortfarande var drygt två timmar kvar tills filmen skulle dra igång föreslog jag en tuff promenad lite slumpmässigt “ditåt” *peka random*. Såg lite balla vattendrag, fräsiga hus och mysig stadsbild, jodå, nog är det en mysig stad alltid, ska definitivt plocka med mig kameran dit någon gång.

Efter en stunds promenerande gick vi tillbaka till biografen för att konstatera “jaha, det är typ en timme kvar ändå”. Vi satte oss i en stor, fin trappa som var ganska mysig att sitta i. En stund. För när vi suttit en stund och kollat på random bilder i min iPod (Yeah, jag sparar hela min fotomapp på iPoden, lol) en stund kom det drygt 500 pers som hade bestämt sig att de skulle ut SAMTIDIGT. Då tyckte inte personalen att vi skulle sitta ner längre, säkerligen för att de inte ville att vi skulle bli nertrampade. Vi flyttade lite snelt på oss och återgick sedan till samma position när folkströmmen upphört. Vi satt ännu en stund och glodde på bilder, varpå nästa folkström snabbt kom. Vi bestämde oss för att sätta oss lite smidigare till, på en bänk på nedervåningen istället. Där satt vi och pratade om allt och inget den tiden som var kvar innan filmen skulle dra igång.

Vi satte oss i salongen, näst längst upp i mitten (Bra platser, som man får om man bokar i förväg och planerar, höhö) och bredde ut oss bäst vi kunde på våra platser. En bit efter att filmen hade dragit igång kände jag hur mitt finger råkade stöta till hennes finger, varpå jag bet mig själv lite i läppen för att samla mod och började leka med hennes fingrar med mina. Till slut låg min högra hand på hennes lår och våra fingrar lekte små lekar med varandra och runt varandra. Under tiden lekarna pågick möttes våra blickar några gånger, och hennes leende, åh, det får mig varm inombords att tänka på det fortfarande. Efter ännu en stunds lekande kände jag helt plötsligt hennes andra hands fingrar på min högerarm, som hon tydligen hade bestämt sig för att smeka lite. Förvånansvärt hur så lite kan få en att känna så mycket. Då min högerhand fortfarande lekte med hennes vänstra drog jag upp min vänstra dit och så lekte båda våra händer med varandra resten av filmen ut.

När filmen (efter vad som kändes som tio sekunder) slutade såg vi att klockan hade rusat förbi 00:30, varpå min buss skulle avgå en kvart senare. Då vi inte hade en chans att hinna fram till stationen i tid ringde jag upp min morbror och kollade upp när min nästa buss avgick. En timme senare visade det sig att den skulle gå, så jag och Angie slutade hetsa och tog en långsam, mysig promenad, hand i hand längs Göteborgs gator bort mot Centralen.

Yeah, det där med hand i hand. Jag tog mig verkligen inte för den mysiga, gulliga, puttenuttiga hand-i-hand-grabben. Det kändes aldrig som min grej innan, har liksom aldrig förstått prylen med det. Now I do. Det är en extra ursäkt att få mer hudkontakt med människor man gillar, en alldeles utmärkt, söt ursäkt jag tänker använda många gånger i framtiden, mhm.

När vi kom fram till Nordstan, där hennes spårvagn skulle avgå ifrån ställde vi oss och väntade. Vi stod väl kanske en decimeter från varandra. Min blick flackade ut, bort mot hållet hennes spårvagn skulle komma ifrån, vid en tidpunkt ingen av oss visste. Jag vände mig fram och tillbaka några gånger, var livrädd för det jag inom mig kände, nej, visste skulle hända inom kort. Fattade till slut den klump med mod jag behövde och vände mig ner mot hennes ansikte. Hennes ögon mötte mina, jag fick ett underbart, men uppenbart nervöst leende, tog det som ett tecken, böjde mig försiktigt framåt, hon mötte upp och våra läppar möttes.

Vi stod och kysstes någon minut, sedan kom hennes spårvagn, hon hade bråttom hem då hennes mor börjat oroa sig eftersom filmen var såpass mycket senare. De få minutrarna kan utan någon som helst svårighet klassas som mitt livs lyckligaste ögonblick. Utan någon som helst tvekan. Den lycka som gick genom min kropp, den totala euforin. Jag ryser igen, bara jag tänker på det. Har på fullt allvar inte varit arg, upprörd eller ens det minsta irriterad på något sedan i lördags, lever på glädjeångorna. Skall träffa henne igen, antingen på fredag, eller lördag. Kan knappt vänta tills jag får lägga läpparna på min flicka igen.

Kära läsare, jag är, för första gången på väldigt, väldigt länge, lycklig.

Tack Angelica, för en underbar lördag.

Hugaligen, och jag som ändå är fett förberedd. Hela väskan full med skivor liksom, har 24+skivor med house med mig, plus hela iPoden med drygt 75gb på (Nej, jag har fortfarande inte lagt in hela musikbiblioteket på den, jag har inte orkat). Jag har kameran med mig, två fullt laddade batteripack, 12,5 gb minneskort till den och allt är nerpacka i väskan.

Mobilen är laddad. iPoden har fullt batteri. Hörlurarna har jag faktiskt tänkt på till och med, så dom är med.

Vi får helt enkelt se hur det går. Vem som helst som vill lyssna är välkommen att ringa runt 23-01 inatt, när jag borde vara igång som hårdast med det jag gör bäst.

Näe, nu är det dags att klä på sig och gå bortåt Trollhättan Resecentrum.

Rotmos säger (00:05): alltså att gå in på en patition på denna dator är som att gå in i ett gammalt föråd som man inte varit i på flera år

Imorgon är det att finslipa de sista spellistorna fram till sent på kvällen, varpå jag under lördag förmiddag skall ta mig till Borås på random lämpligt sätt och därefter spela skiten ur hela Kevins vänskapskrets. De ska få så mycket ösig electrohouse i sig att de inte vet var de ska göra av all danslust.

…

Eller så kommer det sluta med att ingen gör någonting någonstans, utan bara stirrar häpet på hur värdelös jag är. Allt kan hända.

Fyfan, det bär emot att säga det, men allt kan hända, på alla fronter. Hej och hå, panikångestattack.

Ännu en kväll fylld med logiskt självdistans-skrik i mitt huvud, medans mitt “vanliga” medvetande bara gormar åt mig att sluta lyssna på självdistansen, eftersom den här gången ska den absolut inte få ta övertaget över mig. Den ska inte få regera mig, mitt liv, mina tankar, mina känslor och mina handlingar.

Nej, fyfan.

Jag klarade CCNA1 btw, VG på min första avklarade högskolekurs, det ni.
(Kommer få U på den andra, lovar )

Homo homini lupus est.

Människan är sin egen varg.
Människan är sitt eget rovdjur, sin egen värsta fiende. Allas våran största fiende är oss själva. På någon nivå, på något plan.

Nej, såhär kan jag inte hålla på, det är jag för trött för, jag kommer bara göra en sådan där klassiker och mumla ur mig något jag inte borde mumla ur mig. Godnatt.